|
Månadens
Rita 170 (27.2.2026) (tässä
suomeksi)
 Vad
kan jag och vad kan andra?
Senaste brev
handlade om escalating commitment, dvs. obenägenheten att ge
upp ett olönsamt projekt man investerat i. Frågan är: måste
man alltid skippa det helt och hållet? Eller kan man
modifiera projektet, så att det börjar ge resultat? Ibland
går det att göra vissa omstruktureringar för att projektet
skall ta en ny form och börja bära sig.
 Som
alltid finns det minst två diken.
Det ena är
”Impostor syndrom”, som handlar om hur man ser på sig själv
och är rädd att bli avslöjad för att inte ha den kunskap man
de facto har. Man tvivlar helt enkelt så mycket på sin egen
förmåga, att man inte vågar gå utanför det utstakade och
missar sålunda möjligheter att förnya sig. Det är antagligen
en lindrig form av impostor syndrom, när personer gått en
massa utbildningar och ändå inte vågar börja använda sig av
sitt kunnande, utan säger, att de nog måste gå ännu någon
kurs, i hopp om att då få den säkerhet som inget annat än
praktik kan ge dem.
Det andra
diket kan vi kalla för ”Felkalibrering av andras kunskap”.
Det är ett relativt vanligt fenomen inom olika
organisationer och sammanslutningar och kan förenklat
åskådliggöras med bilden här nere:
A tror, att B vet allt som A vet om arbetet på en
arbetsplats, fast B bara vet det i mittfältet. A har glömt
hur det är att vara utan en viss kunskap och tror att den är
uppenbar för andra och överskattar sålunda vad B vet om
arbetet i fråga.
Å andra sidan
tror A, att B inte vet mera än det hen själv vet, men B har
ett stort kunskapsområde, som A inte vet något om.
Detta
kunskapsområde kan vi använda oss av, när vi vill hitta nya
infallsvinklar och omstrukturera ett projekt att bli
lönsamt. Vi måste samla många B:n omkring oss och
tillsammans dela med oss av allt kunnande, som kan betjäna
projektet.
Vi kan
egentligen inte veta med säkerhet, om vi skall skippa ett
projekt eller om vi skall modifiera det. Det vi vet, är att
det inte lönar sig att fortsätta på exakt samma vis. Världen
förändras och vi måste använda vårt kunnande på nya sätt –
tillsammans med andra och deras kunnande.
|
